rosaguld

Är så nervös, rädd, stressad(YOu name it!) inför Tisdag att min mage håller på att slå knut på sig själv...

Och inte nog med det; har ett gissel i ryggen och hade allt varit som vanligt hade jag väl inte tänkt mer på det. Men nu är det ju inte så. Plus att min mormor gick bort i bröstcancer som sen spred sig till skelettcancer...

Känns inte helt lugnt och harmoniskt i själen just nu...

Sen hör det ju till saken att det var ca 25 år sedan och forskningen har ju tack och lov gått framåt men ändå...

Det känns ändå tungt just nu. Livrädd skulle nog vara ett rätt så bra ord för att täcka alla känslorna...

Idag har varit en sån dag där man bara har lust att gå och lägga sig för att sen vakna upp igen och mannen skulle klappat och pussat på en och sagt; Det  var bara en mardröm, somna du om du...

Tyvärr har inte detta inträffat på hela dagen och nu börjar den nalkas sitt slut så jag anar att det inte kommer att bli så heller.

Jag är dessutom äckligt rädd för att tappa kpntrollen över min arma kropp, som gammal dansare har jag rätt så bra koll på den rackarn och det var ju på grund av mig att cancern upptäctes i tid. Och på grund av att jag stod på mig som läkarna också upptäckte cancern. Till en början hette det; Nojig mamma med lite mjölkstockning...

Men skam den som ger sig!!!

Och nu ska man ju pumpa kroppen med massor av ting som inte känns helt naturliga och tappa kontrollen helt.

Kan ju kanske låta smått märkligt sagt av en quinna som fött tre barn, men för mig är DET nåt naturligt! =)

För att inte tala om hur äcklad jag är över mig själv för stunden.

Känns inte som att det är jag som är i spegeln längre. Ser bara en gammal, sjuk människa...

Och det är ju verkligen inte jag!!! Jag känner mig ju som max 25 ock frisk som en nötkärna(på mina bra dagar...)

Lite läskigt...

Det enda jag hoppas nu ar att jag kommer frisk ut ur detta helvete och att jag är mig själv när jag kommer ut på andra sidan.

Det värsta folkslaget jag vet är; De Bittra...

Jag vägrar bli bitter... Men som det känns just nu har jag fått en släng av den biten...

Måtte den försvinna!

(Känner mig som Robert Gustafsson när han kör; Njäähh, Jae e int bitter...Hahaa!!)

Så jag får väl gå en kurs eller nåt...

Finns det?

Anti-bitter-kursen?

Måste kollas upp  =)

Jag skulle till mitt andra hem för att lägga om picclinen samtidigt som Beckasine skulle till Malmöflickorna och den lösningen hette morfar... =)

Sen skulle det roddas för dop i Helsingborg.

Hundar skulle bli ompysslade, barn skulle ha lunch, kläder skulle packas, presenter slås in...

Ja men herregud som det jobbades hos denna familjen!

Men vi kom iväg till slut...

Å nu kommer lite namedropping; Gissa vem som satt och käka burgare på BK Centralen?

Idol-Calle!

Ingen i familjen reagerade utom jag så klart...

Sen vart det ju äntligen dop...

Vackert, med underbar musik. Det gåtfulla folket, Jag tycker att den går rakt in i hjärtat...

För att inte tala om hur superkul det var att se alla igen!

Med tre barn är man inte lika spontan som man en gång var...

Kanske blir det ändring på det när man kommer till andra sidan av denna sjukdomen...?

Har hört att det är högst troligt att man blir lite bättre på att Fånga Dagen...

Att man ska behöva få en livshotande sjukdom för att komma på det kan ju tyckas märkligt anser jag men...

Försöker att inte tänka så mycket mer än på här och nu, kanske är det för att hålla mig uppe över vattenytan, kanske är det bara sån jag är...?

Men en sak är säker;

Helt slut efter denna dag är jag, så nu är det natti.

Sköt om er!

Andra gången gillt och nu sitter den på plats, precis där jag ville ha den, Picclinen.

Det var inte helt lätt ska ni veta...

Mina kärl var som gummiband och stötte bort nålen varenda gång. Bra i normala fall men nu...Nej!

Alternativet jag hade var att operera in en metallplatta vid nyckelbenet istället... Nej Tack!

Men som sagt; den är på plats!

Sköterskan ville dock att kärlen skulle koppla av lite så jag fick "lite" lugnande...

WOW! Blev hög som ett hus och kunde knappt gå. Vet inte riktigt vad min mans intentioner var när han släppte av mig vid ingång 75 på Umas...

Tror att han dillade nåt som lät som, vänta här, men det skulle lika väl ha varit vi ses!

Tur att han hittade mig inne på Pressbyrån en stund senare...

Det ni ser på vänster arm är "resterna" av Schweizerosten. Det är alltså ingen tatuering som jag själv trodde när jag såg bilden...

Och än en gång skulle man ha kunnat ha gjort nästan vad som helst med denna svensken i det där tillståndet.

Så, Why not?!

Igår var min minsta son med på "festen" och idag var det storasyster Beckasine som skulle assistera sköterska.

Hon ska ju hjälpa folk att ta ut sina bebisar när hon blir stor. Det enda problemet hon se just nu är att hon inte har alla kläderna så därför kan hon ju inte jobba som det ännu, men när den dagen kommer så finns det inga hinder!

Det där med utbildning... Pfff! Köp kläderna vettja! =)

Känner redan nu en enorm trötthet och jag som inte ens har börjar festen! Hur ska detta gå??

Igår åkte ögonen till Shanghai redan klockan fem, sen var det kört tills jag vaknade halv sex på morgonen...

Jaja, tiden får utvisa helt enkelt...

Hörrni; Jag är precis lika trött idag...

Imorgon är det dop i Helsingborg och innan dess ska jag så klart in till mitt andra hem; Umas, ingång 75, för spolning av picclinen.

Go' afton!

Men så blev inte fallet...

Från klockan tio till klockan tolv låg jag och blev stucken. Nu vågar jag absolut inte dricka nåt för då lovar jag att det kommer att spruta ut från hela vänsterarmen! Schweizerost har fått en helt ny innebörd!!!

Det är ingen vacker syn just nu...

Då skulle det rådfrågas läkare om tillstånd för att sätta in den i högerarmen istället. Annars måste man operera in en metalldosa vid nyckelbenet istället, jotack!? Bevare mig väl!

Men läkaren godkände så det blir ett nytt försök imorrn.

Så nu är ni vänliga och håller alla tummarna ni har, go vänner!!

Efter dagens händelser är jag helt färdig. För första gången i mitt liv så har jag faktiskt sovit mitt på dagen.

Som ett spädbarn...

Och jag är fortfarande galet trött...

Måste ladda batterierna tills imorrn...

Så; ta hand om er!

Ojojoj, vilken härlig dag!

Ha tålamod go vänner!

Det är en dygd... =)

Avklarat på en kvart! Ah, så skulle det ju alltid vara. För då är det lika med att man är Ok...

Resten av mina möten på Umas tar nämligen inte längre en kvart...

Så för att klara mig igenom dessa och kommande "coctail-fester"(cytostatika) så stärker jag mig på gymmet...

Pumpar Iphonen full med "stärka-mig-musik" och så kastar jag ut all frustration på de stackars maskinerna!

Tror inte att de lider så värst... Vore ju värre att ta ut det på min stackars man... Eller?! =)

Som att inte allt detta är nog så har jag själv valt att göra en större undersökning. Man vet idag att bröstcancern inte har spridit sig, men man vet ju inte om det ligger och lurar en annan knöl någon annanstans i kroppen...

Så idag har jag röntgat magen. Inför detta skulle man dricka så mycket kontrast att jag trodde att jag skulle sprängas! Tyvärr var det inget som sipprade ut ur alla mina hål. Och inte fick man "kasta vatten" heller...

Jag kröp nästan in på röntgen. Säger bara V I P!!! Blev omhändertagen direkt! Slapp dessutom det sista glaset med kontrast. Vet helt ärligt inte vart jag skulle få plats med det! Men litta intravenöst fick jag så klart! japp, ett hål till!!!

Sitter just nu och funderar på hur mycket kontrast jag fått i mig de sista dagarna egentligen?

Min man vill snart kolla om jag lyser i mörkret...

Dagen D närmar sig med stormsteg och jag kan väl med handen på hjärtat säga att nervositeten börjar knacka på axeln...

Alla är vi olika, så det är ingen som kan säga hur just jag kommer att reagera. Men det är ju precis det jag vill veta! Ge mig kontroll för sjutton!!

MEN min underbara sköterska har lovat mig att jag ska vara i så bra form att jag ska kunna gå på barndop på Lördag...

Imorgon ska jag klippa av mig håret för att det inte ska bli en för stor chock när det sen ska rakas av, a la Demi Moore alias GI Jane...

Först tänkte jag köra lite Mrs Beckham...

Hahaha, vilket jag inte hade en aning om vad det betydde eller innebar...

På kallelsen stod det att man kunde ta med sig en vän och en CD för det skulle ta lite tid.

Så jag tog ju med mig min man och min Iphone och trodde saken var biff...

MEN icke!

Skulle tydligen ligga i ett rör i 30 minuter som skulle väsnas så mycket att jag inte ens anade att Lionel Richee tog en endaste ton någonstans i mina hörlurar, för visst hade Umas musik till utlåning och lurar var man tvungen att ha p.g.a bullret.

Jodå så att...

Min läkare ville också se att jag inte är gravid, så ett blodprov skulle också lämnas idag...

Älskar detta ställe, Umas labb. Inte! Kan det bli mer deprimerande!? Känns som att vara i en krigshärjad bunker.

Men tack och lov så gick det snabbt idag. Börjar så sakteligen se ut som en narkoman med alla mina spruthål. Vågar snart inte dricka nåt för jag är rädd att det börjar sippra ut ur alla dessa hål...

Annars måste jag säga att jag har haft ytterligare en god dag med gott humör,en sol som givit ljus och en hel själ.

Det finns ju dagar när jag inte kan svara ja på samtliga av dessa...

Men för det mesta känns det ju bara overkligt. Jag har ju aldrig kännt mig sjuk.

Plötsligt hade halva mitt ena bröst tagits bort för att jag hade en livshotande sjukdom i kropparackarn...

Märkligt skulle väl vara ett väl valt ord i den situationen?

För att inte tala om det som är det värsta av allt för oss som har cancer; Håret...

Ena stunden känns det helt Ok att det ska falla, nästa håller man på att falla ihop...

Anar mig till att det är precis som det ska i ett sånt här läge; Upp och ner!

Så länge "uppet" tar över "neret" så är det helt OK!

En av de största anledningarna är min fantastiska familj...TACK!

Och till er som blurrat igenom dessa rader vill jag säga; CARPE DIEM! (Du vet inte vad som väntar runt nästa hörna...)

SÅ; NU KÖR VI!!!

Jag tillhör en utav de få som Vår Herre valt att ge cancer. Bröstcancer.

HUr är det möjligt? Inte kan väl en kvinna i sina glansdagar(D.v.s.runt de 30) få cancer? Jag hade just fått mitt tredje barn och njöt i fulla drag av att vara mammaledig. Inte kunde jag få det där...?

Jodå...

... som tankarna har snurrat runt sen dess...

...Livet....mina barn....min man ensam med mina barn.... överlever jag?... Återfalll?.... Varför,varför,VARFÖR?????

Sen börjar man sakta vakna igen...

Självklart ska jag överleva detta!!! Jag har massor att leva för!!! Har inte alls tid att lämna in nu!!!!

Imorgon börjar den tuffaste veckan i mitt liv. Och jag ska fixa den som en dans...

Det är min inställning. Alla är vi olika. Men sån är jag och har alltid varit.